Jag sitter och läser senaste infrastrukturspropositionen. När jag bokstavstroget läser vad som står skrivet är det stora ord om nytänkande, samordning, effektivitet och satsningar på flera plan. Planeringen ska vara effektivare och snabbare. För transporterna gäller detsamma.
Mellan raderna är det inget annat än insiktslöst sparande och mållöst satsande på gammal teknik dolt i politikerfloskler som egentligen inte är annat än snömos som skulle kunnat skapas av klipp ur vilken tidigare proposition som helst. Detta oavsett politisk färg på avsändaren.
Det står märkligt nog också att avstånden ska vara mindre. ”När det gäller arbetspendling handlar det om att minska avstånden och om att förbättra rörligheten på arbetsmarknaden.”
Jag fastnar för den här formuleringen. Visst vill vi ha smidigare, snabbare och kortare väg till och från jobbet, men det blir väldigt märkligt om vi i samma slag ska få ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Det senare är en klassisk borgerlig politik som i grunden syftar till ökad frihet för arbetsgivarna när det gäller att göra sig av med eller nyanställa arbetskraft. I klartext betyder det att vi ska vara beredda att ta jobb som ligger längre från bostadsorten och det är en politik som går stick i stäv med strävan mot mindre miljöpåverkan.
I avregleringens tid där allt fler arbetsgivare talar om flexiblare arbetstider och även delade pass betyder den här utvecklingen bara tre saker. Besparingar för arbetsgivarna, ökat resande och mindre fritid. Det är inte en förbättring av välfärden, än mindre en minskning av miljöpåverkan. Det är enbart en vinstoptimering för näringslivet.
Jag hittar en annan formulering jag fastnar för. ”Framöver måste vi bättre kunna förena långsiktighet med flexibilitet, genom att dels få ut mer infrastruktur för pengarna dels förenkla och förkorta själva planprocesserna.” Snabbare beslut och billigare byggande med andra ord. Med eftertanken kommer naturligtvis frågan om vi slösat fram till idag, eller om vi dragit besluten i långbänk.
Flera gånger återkommer infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd till att vi måste skapa ett robust transportsystem med snabba och säkra transporter. En välmotiverad fråga är naturligtvis om vi inte redan har det. Ett väletablerat logistiknät för landsvägstransporter har år efter år visat sig vara vida överlägset järnvägen när det gäller snabba och säkra transporter. Detta trots att det finns viktiga transportleder genom Sverige som definitivt inte lever upp ens till basala krav när det gäller säkerhet, effektivitet och miljö. Jag menar vägar som E20 och E22 där vi har orimligt många allvarliga olyckor, orimligt låg kapacitet både vad det gäller vägens bredd och högsta tillåtna hastighet. Samtidigt är det inte optimalt för miljön med ojämna hastigheter och framför allt blir det lokala miljöproblem med tung trafik genom samhällena.
Är det inte dags att inse att spårbundna transporter har ett grundproblem och det är just själva spåret. En störning slår ut hela systemet. Ungefär som om en lastbil får stopp på E4 så stannar alla andra fordon samtidigt.
Självklart är infrastrukturministern i stånd att inse problemet, men tyvärr inte rakryggad nog att förklara att det är järnvägstrafiken som måste b
