Tillbaka i trygghetsnarkomanernas land tänker jag, när trafiken blir seg på väg upp genom Sydsverige.
Lägre hastighet anses det betyda färre olyckor och därmed färre döda. Tyvärr tror jag att vi kommit till en brytpunkt där vi istället får andra typer av olyckor. Olyckor som beror på bristande uppmärksamhet eller trötthet. Vi har redan haft flera dödsolyckor där någon gjort en vänstersväng framför ett annat fordon, flera dödsolyckor där fotgängare blivit påkörda på övergångsställe och flera dödsolyckor där bilförare helt enkelt inte sett att det finns ett hinder på vägen framför dem.
Trafiken i Sverige blir allt mer en individens lullande i en vision av osårbarhet. Inte sällan i kombination med en övertygelse om att jag har rätt, alla andra gör fel. Man lever sitt eget liv i en trafikmiljö som skulle må så mycket bättre av samarbete och aktivt säkerhetstänkande.
Några timmar tidigare hade jag fullt fokus på mina däck och på hur vägbanan framför mig såg ut. Det störtregnade och en vattensamling kunde lätt bli en dödsfälla. Däcken är direkt avgörande när det gäller att undvika vattenplaning, och mina däck var inte helt nya. Jag deltog i ett enormt trafikarbete på tyska Autobahn. Jag körde mellan 130 och 170 km/t, beroende på väglaget och övrig trafik. Jag blev omkörd av massor av bilar och jag körde om andra. Ingen brydde sig om ifall de blev omkörda av en ”tuffare” bil. Här kör man efter egna bedömningar. Kör man ifatt någon går de in i närmaste fil till höger så snart det går. Ingen gör ett filbyte åt vänster utan att kolla i backspegeln först.
Så kommer jag över Öresundsbron. Trafiken flyter i strax under 100 km/t på ringvägen runt Malmö. Det regnar ju! Norr om Malmö flyter trafiken i 90 km/t och det blir problem när trafiken i vänsterfilen håller samma hastighet som lastbilarna i högerfilen. Det blir Status Quo och någon inser att vi snart kommer till ett vägarbete där alla ska in i samma fil. En bilist bryter kön där alla envist ligger på rad i vänsterfilen med en fart 25 km/t under högsta tillåtna. Han/hon väljer att köra om i högerfilen och gör det utan problem. Bilen längst fram ligger tio billängder bakom lastbilen och båda kör lika fort.
Herre Gud, tänker jag. En tysk hade fått blodstörtning!
Fler går in i högerfilen. Då börjar ”vän av ordning” i den svarta V70:n längst fram att köra mitt på mittlinjen. Någon kör om på utsidan och någon på insidan medan V70:n vinglar i ett desperat försök att frälsa alla fartdårar från en säker död.
Lite längre fram blir det 90 och senare 80 km/t. Här flyter trafiken i 70 och senare 60 km/t. Det regnar ju! Så dyker fartkameran upp. Då sänker man ytterligare 10 km/t. Jag lider med alla lastbilschaufförer som tvingas köra 30 km/t långsammare än de tänkt sig och därmed får problem med sina körtider och vilopauser. Hastighetsmätaren i en lastbil är betydligt bättre kalibrerad och visar så gott som exakt rätt hastighet medan den i en personbil visar cirka 10% högre hastighet. Det betyder att trafiken saktade in till 45 km/t på den 80-sträcka där fartkameran stod!
