Hur njuter man en svensk vägren? Frågan är i högsta grad aktuell denna toppensommar, ja, jag menar toppensommar för blomningen längs våra vägrenar. Först kunde vi njuta av hur grönskan spred sig längs vägarna, så kom alla färgglada lupiner och ett överflöd av de så vackra fingerborgsblommorna ur Digitalis-släktet. Denna lömskt giftiga blomma som rätt använda kan hjälpa hjärtpatienter. Varje gång jag ser de vackra blommorna längs vägen tänker jag på min fyrbente vän Spike som fick mer än ett halvår längre liv tack vare Digitalis-baserad hjärtmedicin.
I de lägena njuter jag helst vägrenens prakt till tonerna av Ulf Lundells låt: ”Spike”.
Vår Spike gjorde oss alltid glada, han kastade sig tasslöst ut i sjön och tog hem en pinne som en dröm, han var alltid pigg på en biltur och, jodå, han satte på en fin dams tik, fast inte på Gärdet utan i vår trädgård, dit tiken kommit för att uppvakta Spike.
Jag säger som Ulf Lundell: ”Den hunden gjorde mig alltid glad”.
Jag väljer en av de raka men smala vägarna tvärs över Ölands alvar. Dikesrenarna lyser av blomprakt, vita prästkragar, blå cikorior och purpurröda tistlar. Jag har kört de här vägarna med en öppen Morgan och jag har kört dem med en öppen Mazda MX-5. Två helt olika upplevelser. Får jag välja igen så blir det i en Morgan, även om Mazdan är betydligt tystare och komfortablare.
Cikoria, purpurröda Tistlar och vita prästkragar längs vägen över alvaret.
Inget ger en så nära-asfalten-känsla som en klassisk Morgan. De låga dörrarna ger en häftig nära-blommorna-känsla som krydda på anrättningen.
Jag väljer vägen längs Vederslövssjön förbi Osaby söder om Växjö. Här dominerar vita prästkragar och små blåklockor. Blomprakten står inte Ölands blomprakt efter och den här vägen är krokigare, egentligen mer av en Morgan-väg. Jag har kört den med en Renault Twizy, en fyrhjulig eldriven motorcykel med öppna sidor, men med tak. Tystnaden ger fågelsången en chans att nå mina öron och dofterna känns ännu starkare. Frågan är bara vilka dofter som lockar mest. Nyslaget hö vid Osaby, utegrisarna vid Osaby, bensindoften bakom Morganens imponerande motorhuv eller den torra doften av alvarets örter som kummin.
Regntyngda små blåklockor längs vägen förbi Osaby söder om Växjö
Spikes favoritdoft var doften av älg och vildsvin. Han var en fena på att larma om vilt längs vägarna på nätterna. Han njöt allra mest den gången han kunde stå upp i sidorutan och råskälla på ett vildsvin som sprang så fort de spinkiga benen bar den urtidsgrå betongklumpen på fyra ben.
Ja, jag vet. Det är det där med säkerhet. Hunden ska inte stå lös i V70:ns lastutrymme. Han ska sitta i en bur och vägrenarna skymmer sikten. Kanske ska vi förbjuda motorcyklar, förbjuda öppna bilar och rensa vägrenarna på allt levande, bura in jyckarna och sänka hastigheten till 20 km/t. Kanske skulle fler överleva i trafiken, kanske inte. Det går att dö av tristess också.
Den risken var i alla fall minimal på en Harley-Davidson mellan vägrenarnas Rallarrosor i South Dakota, lika lite som mellan lika många Rallarrosor längs vägen mellan Kiruna och Riksgränsen. Den gången åkte jag i världens minsta husbil, en Peugeot Bipper döpt till Romahome. Den gången kunde jag ta vägrenens blomsterprakt med mig in och placera blommorna i en vas på det minimala bordet.
