En liten bit framtidslösning från Island

Att koldioxiden i vår atmosfär är ett problem och ett faktiskt hot mot vår existens är knappast en överraskning efter skogsbränder, störtregn och översvämningar. På Island är de smältande glaciärerna en mycket påtaglig verklighet. Island har världens mest koldioxidneutrala energiproduktion med vattenkraft och geotermisk energiproduktion, samtidigt har man kommit långt med teknik för att rena luften från koldioxid. En teknik som ur ett större perspektiv kan bli en viktig hörnsten i framtidens globala energistrategi.

Detta är en bit koncentrerad koldioxid som samlats in från luften och legat i två år lagrad i berggrunden på Island. Kvinnan som visar upp stenbiten som tagits upp från marken heter Sandra Snabjornsdottir och hon är geolog som jobbar för isländska Carbfix. Jag träffade henne vid en pilotanläggning för koldioxidåtervinning på Island.

– Det här är koldioxid som omvandlats till sten, säger hon. Det tar två år för den koldioxid som vi fångar in från luften att bli sten. Kort sagt så suger vår anläggning in luft där koldioxiden filtreras ut och blandas med vatten innan den pumpas ner i marken. Där separeras koldioxiden och blir en del av berggrunden.

Tekniken kallas för CCS (Carbon Capture & Storage). Det är en teknik som fått mycket kritik för att vara en energikrävande och ineffektiv teknik som i förlängningen både beskyllts för att vara greenwashing och för att rättfärdiga ett fortsatt användande av fossila drivmedel. Dessutom finns det rapporter om mindre jordbävningar i området efter tidiga försök med att pumpa ner vatten.

Jag skulle vilja vända på perspektivet och belysa möjligheterna med CCS så som islänningarna gör på den här anläggningen några mil öster om Reykjavik.

Tekniken som islänningarna använder på sin ”Orca”-anläggning går ut på att man har stora filter som samlar in koldioxid både från kraftverket och från luften i två olika anläggningar. Namnet Orca kommer från isländskans ord för energi. Den insamlade koldioxiden blandas med vatten och pumpas därefter ner i berggrunden, som består av basalt. Väl nere i berggrunden, ca 300 meter ner, separerar koldioxiden sig från vattnet då den är tyngre och vattnet går vidare i grundvattnet. Koldioxiden förstenas till att dels blanda sig med basalten och dels skapa den här typen av genomskinlig sten som blir kvar i berggrunden. Koldioxiden filtreras bort från luften eller direkt vid utsläppskällan där den annars skulle följt med avgaserna ut i luften.

”Orca”-anläggningen ligger vid Hellisheiðivirkjun, ett kraftverk där varm ånga tas upp från marken och trycket från ångan driver turbiner som producerar energi. Geotermisk elproduktion, kort och gott. Det varma vattnet förs sedan vidare i pipelines in till Reykjavik där det används som varmvatten i hushållen och uppvärmning av husen.

Jag tänker mig klimatkrisen till stor del som en energikris där vi måste hitta lösningar för att producera el från hållbara fossiloberoende energikällor. Det stora problemet är inte att producera tillräckligt med el utan snarare att balansera produktion och tillgång så att vi även har tillgång till el när vindkraften och solkraften inte producerar tillräckligt. Omvänt har vi ett problem då vind- och solenergin överproducerar och man tvingas stänga ner vindkraftverk, vilket påverkar lönsamheten och viljan till investeringar i förnybar energi. Det optimala är att alltid utnyttja vind- och solenergi samt andra förnybara och fossilfria energikällor så mycket som möjligt. Mot den bakgrunden är vattenkraften ett utmärkt val som backup när det varken blåser eller är tillräckligt långa och ljusa dagar. Vattenkraften, så som vi bygger kraftverken idag, innebär en hel del miljöproblem med erosion och varierande strandbankar längs kraftverksdammar samt förfulning av vildmarken med både stora onaturliga dammar och kraftledningar som skär genom orörd natur.

När jag fick tillfälle att besöka den isländska CCS-anläggningen träffade jag även Auður Önnu Magnúsdóttir, som leder kampen för Islands natur som ledare för Landvernd, den isländska motsvarigheten till Naturskyddsföreningen. Hon berättade om Islands satsning på grön el baserad på vattenkraft och vad det betyder för att få energikrävande industri som aluminiumsmältverken till ön. De här verken är den direkta orsaken till en stor vattenkraftanläggning med en stor damm och ett utbyggt kraftnät. Byggnationer som sliter på den isländska vildmarken när de byggs, påverkar känslan av orörd vildmark och skapar problem med sediment och andra föroreningar. Dammen är en slags energireserv där energin lagras i form av vatten uppströms kraftverket.

Island har med andra ord mycket bra förutsättningar för hållbar produktion av grön el. Nu tar man ytterligare ett steg för att förhindra en klimatkatastrof, koldioxidinsamling och lagring av insamlad koldioxid i berggrunden. Den anläggning som är i produktion samlar in 4000 ton koldioxid från luften och ytterligare koldioxid från kraftverket. Allt lagras som sten.

Jag vill se CCS som ytterligare en pusselbit i planerna för framtidens hållbara energiproduktion. Utbyggnaden av vind- och solkraft ökar, men vi måste måna om att skydda både naturen och enskilda människor från eventuell påverkan. Det kan vara ljud, skuggor, risker om ett torn faller och enbart en förstörd utsikt. Samtidigt vill vi öka produktionen och hålla kostnaderna nere eftersom dyr el är ett hot mot samhället som sådant och i förlängningen ett hot om ökad segregation. En CCS-anläggning som fångar in koldioxid från luften kan placeras var som helst bara det finns tillgång till el och rätt berggrund för att lagra den insamlade koldioxiden. Enligt geologerna vid Carbfix finns det sådan berggrund på många platser på vår planet.

En tänkbar lösning är att vattenkraft och vindkraft samordnas så att man kan använda samma distributionsnät. Det betyder i praktiken att vindkraftverk placeras i eller vid kraftverksdammar. När vindkraften producerar normalt matas nätet enbart från vindkraften. När vindkraften producerar maximalt går överproduktionen till en CCS-anläggning och/eller en elektrolysanläggning för vätgasproduktion. Vätgas som kan användas för energilagring, för att driva elbilar och andra elfordon och för att tillverka metan (motsvarande naturgas). Man kan använda sig av två mindre dammar och då pumpa upp vatten i den övre vid låg efterfrågan och hög tillgång på el. Ett sätt att hålla nere dimensionerna på anläggningen.

Målet är att kunna stabilisera elnätet till att möta efterfrågan på el med grön el. Omvänt gäller det att anpassa elförbrukningen så att det blir så få och så små toppar som möjligt. Här kommer även en teknik som heter V2G in. Det står för Vehicle to Grid och betyder i praktiken att elbilarna används som powerbanks för att leverera dyr el när efterfrågan är som störst och laddas med billig el. Allt datorstyrt efter användarens behov.

Mot den här bakgrunden ser jag en möjlighet att kostnadseffektivt samla in och lagra koldioxid från utsläppskällan och från luften. Det är en verksamhet som kan skalas upp och som kan placeras på många håll runt om i världen. Den är heller inte känslig för när den är igång, vilket gör den idealisk i den här typen av nätverk. Den kan enkelt stängas ner under perioder med brist på el.

Vi har stora elförbrukare i serverhallar, transportsektorn och tung industri som stålverk och cementproducerande anläggningar. Vi kanske måste införa begränsningar för tidpunkter då icke samhällsnödvändiga serverhallar måste gå ner på lägre förbrukning eller producera sin el själva med exempelvis solceller på taket och vimndkraft vid anläggningen. Vi kommer att få ökad efterfrågan på el i takt med att industrin ställer om till hållbar produktion.

Oavsett vad så ger möjligheten att filtrera bort koldioxid ur luften både ett smartare sätt att använda elnätet och en möjlighet att dämpa effekterna av klimatkrisen. Naturligtvis kostar den här verksamheten en hel del pengar, men jämfört med skadorna som extremvädret skapar lär det ändå bli extremt billigt.