Jag är på väg söderut från Linköping mot Växjö och väljer att köra väg 23 via Hultsfred. Det skymmer tidigt och bilens yttertemperaturmätare visar på allt lägre temperatur. Den närmar sig nollan och jag blir allt mer försiktig med gaspedalen. Jag kör en stor tung fyrhjulsdriven elbil med Nokian Hakkapeliitta R5 SUV. Marknadens bästa dubbfria vinterdäck. Jag är provbromsar och jag försöker läsa underlaget i de mötande bilarnas ljuskäglor.
Snart nog är det isgata mellan hjulspåren och jag är noga med att följa hjulspåren. I vanlig ordning väljer de flesta bilister att skära kurvorna lite så jag närmar mig mittlinjen. Plötsligt rycker filhållaren in för att rätta till mitt misstag när jag kommit för när mittlinjen. Bilen gör en alldeles för snabb gir och tappar fästet när den lämnar de uppkörda hjulspåren. En kort stund glider den i sidled innan däcken får fäste igen.
Jag tar till ett klassiskt svenskt svärord som börjar på hel och bilens röststyrning svarar omedelbart: ”Jag uppfattade inte vad du sa. Kan du repetera”. Samtidigt som jag tänker ett gäng andra opublicerbara klassiska svenska kraftuttryck dyker en kaffekopp upp på instrumenteringen. Detta på en vägsträcka som jag med tveksamhet väljer att köra då det saknas just kaffeservering kvällstid. Bilen talar vänligt om för mig att jag är trött och att det är dags för en paus. I det ögonblicket är jag inte odelat positiv till förarstödssystemen som så uppfodrande tjatar om kaffet. Pulsen är enligt min träningsklocka markant över 100 slag per minut så jag är knappast på väg att somna. Jag väljer bara den delen av vägen som är säkrast att köra på.
Jag samlar mig och fortsätter söderut. När jag närmar mig Virserum är det isgata över hela vägen. Nu är jag nere i en hastighet som betyder att jag kommer att vara i Växjö en timme senare än planerat. Jag oroar mig för övrig trafik. Varje bil jag möter är ett hot. Vad har den bilen för däck? Vet föraren att det är halt?
Så ser jag ett blinkande gult ljus mot natthimlen en bit bort. Saltbilen är på väg! Trots att smhi med osannolik precision varnat för regn som övergår i snö med en temperatur runt nollan väljer väghållaren att gå ut med saltbilen efter det att den blöta vägbanan frusit, vilket i praktiken betyder att det kommer att ta ytterligare en stund innan saltet verkar. Jag kikar på saltbilen och kön av bilar efter den när bilens förarstödssystem plötsligt börjar att signalera upprört och ett rött öga dyker upp på instrumentbrädan. Jag har inte tittat ut genom vindrutan på rätt sätt!
Förarstödssystem i all ära, men det finns tillfällen då tekniken blir direkt trafikfarlig, vilket omedelbart leder till tanken på självkörande bilar. ”Det blir en utmaning”, tänker jag och inser samtidigt att jag låter som Bengt Olsson, Trafikverkets presschef. Han som med största sannolikhet är en AI-skapelse. Jag har under alla åren bara hört honom säga att väglaget är en utmaning och att vi ska köra långsammare. En tränad papegoja skulle kunna säga samma sak och han är talesperson för ett verk med ansvar för vägar, trafik, järnvägar och säkerhet samt funktion för desamma.
Vi lever i ett vinterland. Ett vinterland där temperaturen hela tiden vandrar runt den magiska nollan. I klartext betyder det att vi som måste ut i trafiken tar enorma risker. Vi är de facto utlämnade åt vår förmåga att bedöma väglaget och det oavsett om vi kör E4, väg 30 eller väg 120 mellan Kåraböke och Häradsbäck.
Trafikverket har misslyckats med både vinterväghållning och underhåll av den spårbundna trafiken så till den milda grad att det är dags att ifrågasätta både ambitioner och kompetens. För ett år sedan hade vi en halkolycka på E4 strax söder om Arlanda den 3/1 2023. Trafikverkets presstjänst påstod att det var plusgrader och att E4 var avsaltad, vilket visade sig vara rena dimridåerna när jag begärt ut GPS-fakta från de vinterväghållningsfordon som kördes i området. Samma sak två veckor senare vid Götene. Väghållaren gav felaktiga uppgifter som gick att punktera med hjälp av GPS-data. I båda fallen hade väghållaren inte hållit vägbanan halkfri trots att det var fullt möjligt och det handlade om våra europavägar. Två år tidigare sa dåvarande infrastrukturminister att E4 skulle hållas halkfri om det var möjligt. Det har ansvarigt verk inte lyckats med men märkligt nog frågar inte Rapports reporter varför E4 inte var halkfri när han intervjuade Bengt Olsson apropå ett stort antal olyckor på just E4 vid Jönköping dagen innan julafton. Det var många som inte kunde fira jul i glädje och det bara för att Trafikverket inte ens kunde hålla Sveriges pulsåder halkfri trots dagars varningar från smhi. Det tråkiga är att man inte ens kan vara rakryggade nog att erkänna sin sänkta ambition, eller handlar det om kompetens. Efter Arlandaolyckan för ett år sedan fick jag svaret från Trafikverkets platschef att det handlar om brist på personal.
Varför ljuger presstjänsten på ett statligt verk? Varför tar inte svensk journalistik trafiksäkerheten på allvar?
