Jag får ibland återfall. Inte ett återfall som jag skäms för kanske, men lite udda måste det ändå vara. Det handlar om danska produkter. Jag har svårt att passera Köpenhamn utan att äta minst en pølse. Jag har svårt att låta bli att titta på begagnade B&O prylar på Blocket och jag går gärna och kollar in de senaste Lego-byggsatserna på stormarknader.
Senast såg jag en rad bilbyggsatser. Alla riktade sig till pojkar. Alla byggsatser handlade om snabba, tuffa bilar som flyger fram eller tränger sig fram i trafiken. Det handlar om att ge små pojkar förebilder.
Så slötittar jag på tv på kvällen och hamnar mitt i en fast and furious film. En film där tuffa hjältar kör nytvättade tuffa bilar vilt sladdande i stadstrafik så att ett hundratal bilar med, underförstått, inte fullt så tuffa och duktiga killar i kraschar. Vi får inte se några lemlästade poliser trots att säkert tjugo polisbilar kraschar. Det slutar med att hjältarna överlever och skaffar ännu tuffare bilar samt att lättklädda unga kvinnor samlas runt hjältarna och ålar sig på deras bilar. Det handlar om att ge lite äldre pojkar drömmar.
Drömmar som de tyvärr tar med sig ut i trafiken. Drömmar där de kör illegala streetrace på allmänna vägar.
Trafiken är betydligt allvarligare än vad Lego-bilarna och amerikansk filmindustri visar upp. Ändå är det våra inskränkta könsroller i kombination med marknadens omutliga och ofta oetiska mål om ökade intäkter som fortsätter att bygga upp mäns drömmar om att tävla, köra fort och imponera på kvinnor.
Vi vet att i mer än tre fjärdedelar av alla dödsolyckor är det män som kört bilen, så till alla familjer: Är ni rädda om era barn så låt kvinnan köra, köp inte Legos fartsugna leksaksbilar och berätta för pojkarna om hur förljugna amerikanska biljaktsfilmer är.