Två saker är direkt avgörande för trafiksäkerheten på vintervägar. Det är väglaget och övriga trafikanters säkerhetstänk. Trafikverket har totalt misslyckats när det gäller att ge trafikanterna tryggheten i att man i görligaste mån erbjuder ett säkert väglag eller åtminstone en förutsägbar halkbekämpning. Polisen har totalt misslyckats när det gäller fordonskontroller och rättsväsendet, läs polis, juridik och politik, har misslyckats när det gäller fokus för trafiksäkerhetsarbetet.
Två lastbilar och tre personbilar krockade på E4 vid Hölö och räddningstjänsten beskrev väglaget som glashalt. Detta vid lunchtid 4/12 2024. Temperatur -6 grader. Samtidigt stod närmare tusen bilar fast i snödrivorna på E22 i Skåne. samhällsdebatten efter den dagen hade fullt fokus på E22 med politiska krav om utökade däckkontroller samt granskning av Trafikverket. Debatten flyttades upp till lobbyister verksamma cirka 50 mil från E22:an vi Ekeröd. Ingen hade noterat att bärgarna som var på plats hade konstaterat att de flesta chaufförerna hade bra däck och flera av dem hade lagt på snökedjor. Bärgarna som dragit loss de knappa 200 lastbilarna hade ingen kritik mot bilarnas däckutrustning och det gällde både svenska och utländska bilar.
”I den här situationen hjälper det inte med bra däck eller kedjor”, sa en av bärgarna med mångårig erfarenhet av just skånevintrar. ”Snön packas under bilarna och då blir det stopp. Det enda som hjälper här är täta turer med plogbilar innan det blir stopp och en snabb insats av bärgare när det blivit stopp. Flyter inte trafiken snöar det igen bixtsnabbt”.
Kort sagt så var plogbilarna för sent ute.
När E4 vid Hölö var isgata var även då halkbekämparna för sent ute och så har det varit de senaste 30 åren på den vägsträckan. Den här vägsträckan är känd för att bjuda på blixthalka även när väderförhållandena gör det möjligt att hålla den halkfri.
Problemet med vinterväghållningen är inte resurserna. Problemet är hur de används. Jag kör mycket vintertid och så gott som dagligen konstaterar jag att halkbekämpningen inte görs förebyggande ens på de viktigaste vägarna som E4, E22, väg 23 med flera. Det är i grunden ett problem inbyggt i organisationen då Trafikverket har underentreprenörer för vinterväghållning och andra underentreprenörer för kontrollen av de förstas arbete. I båda fallen finns det pengar att spara genom att gå ut lite senare.
När det gällde E4 vid Hölö så hade det varit enkelt att hålla vägen halkfri med en insats i tätt tid. När det gäller E22 i snöstorm är det svårare då det kan vara svårt att hålla igång resurserna och hålla beredskap för ett så extremt väder. När det väl blivit stopp så kommer inte plogbilarna fram heller.
När det gäller E4 vid Hölö finns en uppenbar risk för dödsolyckor då trafiken kommer från E4 norr om Södertälje där vägbanan var avsaltat. Isgatan kommer som en överraskning för fordon i hög hastighet. När det gäller E22 så var riskerna uppenbara och trafiken flöt långsammare med mindre risker för allvarliga olyckor. Ändå har samhällsdebatten mest handlat om tunga lastbilars däck, om de överhuvudtaget ska få köra vid dåligt väglag och om vem som skulle kallat in bandvagnarna.
