Öresundståget rullar in på den underjordiska stationen. Det är bara att kliva av och ta trapporna upp till porten mot övriga världen, Kastrups lufthavn som man säger i Danmark.
Flygbiljetten bokades lekande lätt på internet för två veckor sedan. Incheckning och utskrift av boarding card gick lika smidigt bakom datorskärmen, men ve den som plockat hem sitt boarding card och inser att han/hon inte kan skriva ut det. Då är det bättre att checka in på flygplatsen.
Hur som helst så står jag där beväpnad med boarding card, resväska och handbagage. Den så sega incheckningskön är numera ett minne blott för de flesta flygbolag. Jag spanar efter bagage drop, för att lämna resväskan, medan Thåström sjunger ”beväpna dig med vingar” i ipod-lurarna.
Jodå, bagage drop finns direkt under den stora tavlan med avgångar och den i sin tur talar vänligt om att mitt plan inte har fått någon ny avgångstid. Lite vilsen frågar jag en av tjejerna vid vallningsfållan som leder oss flygresenärer till disken där väskan ska lämnas.
– Du skriver ut din bagage tag i maskinen där borta, säger hon på klingande svenska.
Konstaterar ganska snabbt att en stor del av Kastrups personal är svenskar som pendlar över sundet för högre lön.
På väg mot säkerhetskontrollen får jag veta att den vänstra är reserverad för reseproffsen. De som betalar några extra tusenlappar för att få sitta längst fram i planet och få bästa käket serverat vid stolen. Business-klass med andra ord. Naturligtvis ingår det också en extra snabb säkerhetskontroll för dem.
Visst är kön till röntgenmaskinerna lång men numera är de som jobbar där vältränade. Det går undan med andra ord men både bälte, skor och den stora klockan ska av.
– Har du något i lommorna, frågar en av tjejerna.
Här var det på danska.
– Vätska, frågar hon, lap-top?
Den lilla plastpåsen för de små vätskebehållarna, typ deo, tandkräm och så bjuder man på i Köpenhamn, men det finns flygplatser där den kostar ett par euro så plocka på dig en inför hemresan om inte annat.
Efter att ha passerat nålsögat står jag mitt i butiken med allt det där man förväntas handla när man reser. Sprit, kosmetika och godis med andra ord. Billigt är det dock inte längre. Nästa stopp är bland lyxbutikerna där jag hittar en Porsche-designad mobiltelefon som redan är omodern under skalet.
– Vem köper en sådan, frågar jag när jag ser att den kostar närmare 30 000 kronor.
– Jag har sålt några till ryssar, svarar försäljaren lite tvekande.
Så går jag in till grannen och lyssnar på argumenten när en välklädd gentleman i de övre 40 köper nya lurar till sin mp3-spelare. Senaste grejen är trådlösa blåtands-lurar med aktiv dämpning av ljudet runt om.
– Perfekt i en bullrig flygplans cabin, säger säljaren och killen köper sina lurar för 2 800 kronor.
Jag kollar på nätet och ser att samma lurar kostar 2 100 kronor om jag köper dem i Sverige. Vad spelar det för roll när världens jet-set rusar till gaten och vill njuta lite mer än alla vi jon som bara har en sladdlur att lyssna till.
Kastrup är en smältdegel av människor med olika avlägsna mål, olika stora plånböcker och väldigt olika liv. Men alla är på väg någonstans.
