Sverige har högt ställda mål när det gäller klimatarbetet. Vi ska ha en fossiloberoende fordonsflotta 2030. Tror vi på det?. Gjorde vi det skulle vi inte våga köpa en bil som bara kan köras på fossila bränslen, läs bensin och diesel. Det finns forskare som ser vårt mål som alldeles för försiktigt och det finns de som tycker att klimathotet är överdrivet och oljereserverna större än vi velat erkänna.
Oavsett vad så kommer vi förr eller senare att stå inför faktum. Vi kan inte köra våra fordon på fossila bränslen längre. Samtidigt kommer vi att stå inför problemet med skattefinansieringen där mycket av statens budget bärs upp av höga straffskatter på fossila bränslen. Hur ska vi motivera straffskatter på eldrivna eller biobränsledrivna fordon?
I debatten om hur vi ska nå målet hörs kraven på oss bilister. Vi ska köra bil mindre! Vi ska resa mindre! Städerna ska byggas tätare! Vi ska inte köra fyrhjulsdrivna bilar!
På något sätt förutsätts att vi kör bil för att vi inte fattat att det finns alternativ. Eller för att vi tycker det är kul.
I Norge har man gett sig på att lösa den här knuten genom att göra det billigare att åka elbil och ge elbilsåkarna en rad förmåner som fri parkering och rätt att köra i bussfilerna. Resultatet är att elbilarna säljer som smör och numera är det mer trängsel i bussfilerna än övriga filer.
Kort sagt så vet vi att de allra flesta väljer den väg som är bekvämast och billigast. Jag har under en sex-sju år valt järnvägen ner till Köpenhamn, vår närmaste huvudstad. Det är ingen överdrift att säga att det krävdes vissa fakiranlag för att göra det. Allt från enkla saker som parkeringsproblem, till tåg som fastnat i tunneln under bron, konkurerande bolag som betytt att jag måste köpa ny biljett när ett tåg havererat och avstängda toaletter, har gjort att jag gett upp det här med tåg. Dessutom har det ofta varit dyrare att ta tåget än bilen.
Samtidigt som vi bilister får bära hundhuvudet och förväntas göra uppoffringarna så ser det helt annorlunda ut inom transportnäringen. Trots åkeriers och chaufförers desperata rop efter åtgärder pågår en helt okontrollerad priskonkurrens där allt fler långväga transporter läggs på landsväg för att det är billigast. Detta tack vare att de körs olagligt med underbetalda chaufförer som lever näst intill som livegna längs våra vägar. Enda chansen för dem att få något så när dräglig ekonomi är att sälja billig smuggelsprit till ungdomar.
Jag skriver olaglig då det finns regler för den så kallade Cabotage-trafiken. Regler som gör det möjligt att ta med returfrakt för ett utländskt åkeri. Regler som de utländska åkarna utnyttjar in absurdum medan polisen är handlingsförlamade.
Genom att värna den svenska åkerinäringen minskar vi fossilberoendet genom att minska långväga lågpristransporter och lägga över mer på järnväg. Vi värnar svenska arbetstillfällen, minskar spritförsäljningen till unga och ger åkerierna tryggheten som behövs för att de ska kunna satsa på ny teknik, som eldrift och biogasdrift. Samtidigt minskar vi slitaget på vägarna.
Så enkelt åtgärdat men det är ändå privatbilismen som jagas.
