Mittmotor, bakhjulsdrivning, måsvingedörrar, monocoque, kolfiber och keramiska bromsar på en bil med endast två sittplatser. Det låter som en extrem sportbil men det handlar om en extremt bränslesnål bil, Volkswagen XL1.
Målet att bygga en bil som kan köra tio mil på endast en liter fossilt bränsle har länge hägrat för bilindustrin. Projekten har länge gått under namnet enlitersbilen eftersom man numera anger förbrukningen i liter per 100 km. Det här med liter per mil förstår man inte i övriga världen där begreppet mil inte ens finns. Det förväxlas lätt med det brittiska miles.
En intressant notering i sammanhanget är att en lägre bränsleförbrukning ger oss större möjlighet att täcka behovet av fossila bränslen med förnybara biodrivmedel.
När Volkswagen konstruerade XL1 skydde man i princip inga kostnader. Målet var solklart enlitersbilen och hela projektet är en uppvisning av tekniskt kunnande. En revirmarkering i bilvärldens finrum och en marknadsföring av varumärket VW. Bilen har exempelvis inga backspeglar, då de ökar luftmotståndet. Istället finns små videokameror som projicerar en bild av vad som finns längs sidorna på små skärmar på insidorna av dörrarna. Det tar ett tag att vänja sig vid att kolla där istället, men jag skulle definitivt välja den här tekniken om jag fick möjlighet. Riktigt bra med andra ord.
Bilen är en laddhybrid och går några mil på enbart el. Den laddar batteriet vid inbromsning och startar bara den tvåcylindriga dieseln när den behövs. Motorn sitter bakom stolarna. Den både känns och hörs när den drar igång. Detta är egentligen den enda negativa anmärkningen och det är något som säkerligen går att lösa med balansaxlar och bättre ljudisolering om tekniken kommer i serieproduktion i någon bil. XL1 är ett rullande testlab för ny teknik och det betyder att en hel del kommer att återfinnas i framtida VW-modeller.
Bakom ratten blir jag lite ambivalent till bilen. Den smyger mjukt och fint på el. Sikten framåt är utmärkt, liksom i monitorerna som ersätter backspeglarna. Väghållningen är oklanderlig, men styrningen lite trög och sävlig. Servostyrningen har offrats för lägre förbrukning. Trycker jag gasen i botten morrar dieseln igång men bilen är trött. Pigga prestanda är ännu så länge inte kompatibelt med superlåg bränsleförbrukning.
Det roligaste med den här bilen är uppmärksamheten den väcker. Jag har inte mötts av så många tummen upp och glatt fotograferande medtrafikanter sedan jag körde Audi R8. Bilen ser ut som ett rymdskepp på hjul och det blir än mer uppseendeväckande när dörrarna öppnas som måsvingedörrar. Snett uppåt alltså. Precis som klassiska Mercedes 300SL.
