Det är sommar. Skulle nästan kunna säga sommar i kvadrat med allt vad det innebär av värme, åska, bromsar, flugor och myggor. Men vad härligt. Just den här sommaren åker jag elbil, Renault Zoe, och kan sitta nöjd med att inte smutsa ner min omgivning. Känslan av att köra ner sidorutorna och glida fram mellan rader av höga lupiner är obetalbar. Ändå är det inte så dyrt längre. Elbilarna börjar närma sig vanliga bilar både vad det gäller kostnader och säkerhet.
Zoen har fem stjärnor i Euro-NCAP och kostar 200 000:- att köpa. Drivmedlet kostar knappa 2:- milen, men batterierna måste hyras för runt 800:- i månaden, beroende på körsträcka. Plötsligt känns det som att elbilen har gjort en snabb resa från den norska Think, som i sig var ett stort steg i positiv riktning.
Enda problemet nu är räckvidden, om man inte köper en Tesla förstås. Den är eldriven, går som en BMW M5 och har en räckvidd på 45 mil, men den kostar runt miljonen. Å andra sidan så tycks vi svenskar vara överdrivet oroliga för just det här med räckvidden. Norrmännen tycks ha hittat en vardag där det funkar. Detsamma gäller ljudnivån där elbilarna är så tysta att de kan bli ett säkerhetsproblem, i varje fall under en övergångsperiod. Zoen har en syntetisk kobjällra som låter i låga hastigheter för att varna fotgängare. Något som tyvärr inte funkar på cyklister.
Jag kan välja en smal krokig asfaltsväg runt sjön om jag vill njuta av tystnaden, det stora blå och den intensiva grönskan. Tyvärr trafikeras just den här vägen av ett lämmeltåg med andra trafikanter som har som enda fokus att slå förra veckans varvrekord. Som förebild har de alla någon Armstrong. Alla är klädda som, och kör som om det gällde Tour de France. Ett parspann på tjugotalet ivrigt trampande velocipedister med andra ord.
Just den här vägen är inte byggd för att två bilar ska kunna mötas överallt. Just de här cyklisterna kör som om de i sin miljövänlighet och hurtfriskhet har företräde framför alla som smutsar ner vår omgivning med bilar. Kort sagt så ska vi som kör ifatt den här klungan veta vår plats. Möter man dem så ordnar de upp sig på rad, men ser mycket missbelåtna ut även om man i stort sett stannar.
Just den här dagen var ingen av hurtbullarna medveten om att det finns bilar som går tyst och att även de har rätt till vägen. Jag möter klungan i en kurva där jag kommer smygande med nedkörda rutor och lyssnar på tranorna från sjön. Plötsligt blir det ett kaotiskt skrikande. Det viftas med upprörda fingrar i luften. Jag hör cyklar som hakar i varandra. Cyklisterna är heligt förbannade för att någon inkräktar på deras väg. Någon som är minst lika miljövänlig som de är.
De får kort och gott inte visa hur överlägset miljövänliga de är. Vreden tar sig sådana uttryck som att en av de sista cyklisterna slår knytnäven i taket på bilen som då har stannat helt och hållet. Jag ser i backpegeln att några hoppat av sina cyklar men ingen tycks allvarligt skadat. Så hör jag den förlösande kommentaren.
– Inte nog med att alla de förbxxxx hästarna har skitit på vägen. Var faxx kom han nu ifrån?
