Vi är på väg in i något stort och avgörande för både resandet och miljön, men nu håller det på att stranda av regionalpolitiska skäl. Det har skissats och diskuterats om snabbtågförbindelser som alternativ till flyget men Trafikverkets kostnadskalkyl sprack och nu handlar det om huruvida det ska byggas stationer inne i städerna eller inte. Det blir dyrare att bygga stationer i städerna men politikerna slåss för sina städer i tron att en station i staden skulle höja dess attraktionskraft och status.
Det är här vi måste tänka nytt. Vi måste tänka utanför klassiska doktriner som att den personliga mobiliteten ska ersättas med kollektivtrafik. Vi måste inse att privatbilismen inte är något man bara skalar bort. Den tillför så mycket när det gäller livskvalitet att det inte går att ersätta den även om tåget stannar mitt i staden. Se privatbilismen och alla andra former av individuellt resande som ett komplement till kollektivtrafiken istället. Det råder knappast någon tvekan om att vi löser utsläppsfrågan med eldrivna fordon och förnybara drivmedel.
Dagens resehubar är flygplatserna, men morgondagens kan mycket väl bli järnvägsstationer för snabbtåg.
Titta på vilka det är som förväntas resa med snabbtågen istället för med flyget. Titta på hur det fungerar idag. De flesta tar bilen eller någon form av shuttle-trafik som Metro eller specifika järnvägsförbindelser till flygplatsen.
Lättillgängliga stationer för snabbtågsnätverket i kombination med parkeringsplatser där bilarna parkerar själva i underjordiska p-hus skulle göra snabbtågen mer attraktiva och varje station skulle kunna serva flera orter. Det skulle betyda en större frihet att välja boendeform. Landsbygd, glesbygd, storstad, valet begränsas inte av riskerna med resandets miljöpåverkan. Det skulle kanske till och med lugna bostadsmarknaden i de större städerna. Det skulle skapa helt nya möjligheter. Möjligheter som blir än mer attraktiva när vi kör till och från hemmet med elbilar.
I förlängningen får vi en helt ny möjlighet där bilburna resenärer kan parkera utanför stadskärnan och ta kollektivtrafiken rakt in i city. Det skulle minska trängseln i city. Kalla det inte järnvägsstation. Kalla det resehub, men se upp så att det inte samtidigt blir ett gigantiskt köpcentrum bara för att människor möts just där. Ett köpcentrum skulle göra att fler sökte sig dit av andra skäl än att resa och det skulle betyda trängsel, köer och sämre tillgänglighet för de som ska resa.
Tänk dig en station mitt emellan Lund och Malmö. Den skulle serva både Malmö, Lund, Dalby, Staffanstorp och andra mindre orter. Tänk dig en station mitt emellan Linköping och Norrköping. Den skulle serva båda städerna och även Finspång, Mjölby, Motala med flera orter. Tänk dig en station mellan Växjö och Alvesta. Den skulle serva båda orterna och även Ljungby. Med den lösningen är det snarare kvaliteten på shuttle-trafiken mellan resehuben och ortens centrum som gör orten mer eller mindre attraktiv.
Färre stationer betyder snabbare resande och stationer utanför stadskärnorna betyder mindre buller, vilket i sin tur betyder att tågen kan köras fortare. Att bygga helt nytt betyder också möjligheter att bygga mer ändamålsenligt. Ta p-hus för självparkerande bilar som exempel. Det finns idag teknik som gör det fullt möjligt att lämna bilen vid entrén till stationen och låta den själv ta sig till p-huset och parkera. Det skulle betyda tidsvinster för de resande och billigare p-hus som tar mindre plats eftersom bilarna kan parkeras tätare. Genom att ge lägre parkeringspris i sådana anläggningar skapas en efterfrågan för tekniken och den kommer omgående att ingå i bilars förarstödssystem. På köpet får man tryggare parkering med eliminerad stöldrisk och inget spring i mörka p-hus med rånrisker eller annat.
