Allt pekar på att vi går kräftgång när det gäller trafiksäkerheten. 2021 blev ett år med fler döda i trafiken än året innan och 2022 ser ut att visa samma tråkiga statistik. Den senaste tiden har vi haft flera allvarliga olyckor och de gemensamma nämnarna är droger, alkohol, A-traktorer, bussar och undermålig vinterväghållning.
Det är inte acceptabelt att mer än var tredje dödsolycka orsakas av att någon är drog- eller alkoholpåverkad.
Det är inte acceptabelt att unga killar leker racingförare i kraftigt ombyggda bilar. Det är direkt olämpligt att skola in oerfarna 16-åringar i en värld där trafiken är en lekplats där den tuffaste kör fortast och struntar i flest regler.
Det går inte att blunda för att bussarna har ett annorlunda beteende i trafiken. Motorn sitter bak och de hörs inte förrän det är försent. Det håller inte att bussar kör i 60 i bussfilen och kör om privatbilar i den ordinarie filen på 40-vägar.
Det går inte att ge bilister skyldigheter utan att vara tydliga med att den grundläggande skyldigheten är att samarbeta i trafiken.
Det är orimligt att ha två typer av cykelpassager och förvänta sig att cyklister, mopedister och elsparkcykelåkare ska förstå skillnaden. Enda lösningen som har potential att fungera är att utrusta cykelöverfarter, de ställen där övrig trafik har väjningsplikt gentemot cyklisterna, med blinkande varningsljus som känner av när en cyklist närmar sig. Cykelöverfart märks ut med ett trafikmärke som liknar det klassiska märket för övergångsställe. Det är ungefär som att kamouflera budskapet.
Det är helt orimligt att stora riksvägar, som väg 23 Växjö-Älmhult, och viktiga stadsgator, som Teleborgsvägen, Norrleden och Söderleden, har snösträngar på 4-5 cm efter att det snöat i 7 timmar utan att en enda insats med plogbil gjorts. Trafikverkets regler som styr insatserna från entreprenörerna som ska hålla vägarna farbara relaterar insatstiden till hur vägen ska vara en viss tid efter att det slutat att snöa, vilket bäddar för stora mängder snömodd med risk för snöplaning och långa bromssträckor.
I dagsläget har det blivit en slags arga leken där Trafikverkets presstalesperson Bengt Olsson uppmanar trafikanterna att köra sakta och stödjer sig på trafikkungörelsens skrivelser där det är förarens ansvar att anpassa hastigheten till väglaget. Han är tydlig med att hans syn på Trafikverkets ansvar är att vägarna ska vara framkomliga. En allvarlig tankevurpa då vi har en nollvision att förhålla oss till och det räcker med en dags snöfall för att vägarna ska bli så moddiga att t.o.m. yrkestrafiken planar av. Det betyder också i förlängningen att vägarna faktiskt inte är framkomliga då onödiga olyckor skapar onödiga stopp.
På tal om onödiga stopp så visar den senaste tågkrisen hur totalt okänsliga Trafikverket är när det gäller synpunkter från de som brukar vår infrastruktur. Tågbolagen har bönat, bett och skrikit om att slippa införandet av det nya trafiksystemet innan årets största resehelg, men fått nobben. Precis som yrkeschaufförerna som bönat och bett om tidigare insatser med vinterväghållningen och nobbats i flera år.
Riksrevisionen är långt ifrån nådig i sin kritik mot Trafikverkets arbete för att undvika förseningar. De konstaterar syrligt att Transportstyrelsens krav på dokumentation över brister 2016 ännu inte ens har besvarats.
